Nu star jag pa Singapores flygplats och fordriver tiden. Har varit i Peking i nagra dagar med jobbet. Landar sent i kvall i Bangalore - jobbar i morgon - och sen, sen hander det.........JAG AKER TILL FAMILJEN I SVERIGE...Antligen har dessa langa tre veckor gatt och jag ska fa krama om dem.
I morgon kvall efter jobbet har jag bjudit hem varan maid med familj och varan chauffor med familj pa julafton. Sen har jag val 2 timmar att fa iordning allt innan avresa.
Har gatt ganska bra dessa veckor enda (battre an vantat) - jag har sett till att vara inbokad pa saker hela tiden. Bjudit hem svenska kollegor pa middag, gatt ut pa middagar med dem, shoppat med maiden, traffat nyinflyttade grannar m.m.
Ses i Sverige!
/ Carolina
torsdag 16 december 2010
måndag 6 december 2010
Ensam i India
Här kommer en liten hälsning från andra sidan jorden. Ensam mamma längtar........Nu har det gått över en vecka = det är mindre än två veckor kvar.
Jag proppfyller mina dagar och kvällar för att få tiden att gå. I torsdags eftermiddag åkte jag med mina kollegor på team-building i djungeln. Jag, två fransmän och tio indier. När jag satt där i mitten av en djungelsjö (i en rund vassbåt och tittade på vilda elefanter) undrade jag hur jag hamnat där. Tur att vår far i himmelen vet vad som komma skall, så kan man släppa det själv.
Vi var på två djungelutflykter och hade fyra team-övningar. Övningarna gick ut på att visa behovet av att planera, samarbeta och stötta varandra (för ovanlighetens skull). Vi ålade oss genom spindelnät utan att nudda nätet, vi gick på lina 1,5m ovan mark med bindel (och visst stöd från kollegor), vi hakade oss upp för ett rep 8 m ovan marken och vi byggde flottar av gummiringar och bambu.
Under lördagen gick vi promenad i skogen, såg på träd och småkryp samt gick snabbgång. Allt avrundades med meditation och skratt-terapi. Skratt-terapin var helt galet kul och märklig - man skulle stå i en ring, stampa med fötterna, säga "banana pin" upprepade gånger samt röra armarna i ett mönster. På kursledarens signal skulle vi gå in mot mitten och krysta fram ett gapskratt och peka på varandra som "vad var det jag sa". Detta galna beteende gjorde att man började gapskratta och efter fyra repetitioner skrattade man så mycket att man knappast kunde hänga med i "banana pin".
Sedan väntade nio timmars bussresa hem från denna kursgård - stopp för lunch (som brann i munnen) och indisk sportfilm på hindi i busssen. Jag kom hem vid 21 och åt middag i min ensamhet. Helt plötsligt ringde det på dörren och in ringlade kyrkans kör sjungandes på julsånger. De ställde sig i vardagsrummet i en ring och sjöng på. Där stod jag helslut och log. När de var klara fick jag förklarat att övriga familjen var i Sverige. Jag bjöd på pepparkakor och de ringlade ut igen.
Har precis varit och välkomnat en ny Svensk familj som ska flytta in mittemot vårat - I morgon blir det middag med dem efter jobbet.
Kram och God natt!
Jag proppfyller mina dagar och kvällar för att få tiden att gå. I torsdags eftermiddag åkte jag med mina kollegor på team-building i djungeln. Jag, två fransmän och tio indier. När jag satt där i mitten av en djungelsjö (i en rund vassbåt och tittade på vilda elefanter) undrade jag hur jag hamnat där. Tur att vår far i himmelen vet vad som komma skall, så kan man släppa det själv.
Vi var på två djungelutflykter och hade fyra team-övningar. Övningarna gick ut på att visa behovet av att planera, samarbeta och stötta varandra (för ovanlighetens skull). Vi ålade oss genom spindelnät utan att nudda nätet, vi gick på lina 1,5m ovan mark med bindel (och visst stöd från kollegor), vi hakade oss upp för ett rep 8 m ovan marken och vi byggde flottar av gummiringar och bambu.
Under lördagen gick vi promenad i skogen, såg på träd och småkryp samt gick snabbgång. Allt avrundades med meditation och skratt-terapi. Skratt-terapin var helt galet kul och märklig - man skulle stå i en ring, stampa med fötterna, säga "banana pin" upprepade gånger samt röra armarna i ett mönster. På kursledarens signal skulle vi gå in mot mitten och krysta fram ett gapskratt och peka på varandra som "vad var det jag sa". Detta galna beteende gjorde att man började gapskratta och efter fyra repetitioner skrattade man så mycket att man knappast kunde hänga med i "banana pin".
Sedan väntade nio timmars bussresa hem från denna kursgård - stopp för lunch (som brann i munnen) och indisk sportfilm på hindi i busssen. Jag kom hem vid 21 och åt middag i min ensamhet. Helt plötsligt ringde det på dörren och in ringlade kyrkans kör sjungandes på julsånger. De ställde sig i vardagsrummet i en ring och sjöng på. Där stod jag helslut och log. När de var klara fick jag förklarat att övriga familjen var i Sverige. Jag bjöd på pepparkakor och de ringlade ut igen.
Har precis varit och välkomnat en ny Svensk familj som ska flytta in mittemot vårat - I morgon blir det middag med dem efter jobbet.
Kram och God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)